Minnenas år del 3: På spaning efter den tid som flytt

MarcelProust

Marcel Proust (1871–1922) återger flydda franska tider.

För hundra år sedan publicerades första delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt (À la recherche du temps perdu). Tidigare hade boken refuserats av Gallimard förlag efter att André Gide hade lägst manus och ansett det vara dåligt. Därefter lämnade Proust manuset till förlaget Grasset som accepterade och gav ut första utgåvan den 13 november 1913.

Liksom många andra stora verk inom världslitteraturen såldes första upplagan inte i speciellt många exemplar och innehöll många korrekturfel. Däremot slog genast På spaning efter den tid som flytt igenom inom de litterära kretsarna i Frankrike och romansviten blev redan från början beundrad och omtalad av andra författare. Redan i januari 1914 skrev Gide ett brev till Proust där han ursäktade sig och bad författaren att ge ut de kommande delarna på Gallimard, vilket även skedde. Totalt kom På spaning att omfatta sju delar på nära 4 000 sidor som utgav 1913–1927.

I år har jag för första gången läst alla delarna av den svenska utgåvan som översatts av Gunnel Vallqvist och publicerades 1964–1982:  1. Swanns värld (Du côté de chez Swann); 2. I skuggan av unga flockor i blom (A l’ombre des jeunes filles en fleurs);  3. Kring Guermantes(Le côté de Guermantes); 4. Sodom och Gomorra (Sodome et Gomorrhe); 5. Den fångna (La prisonnière); 6. Rymmerskan (La fugitive); 7. Den återfunna tiden (Le temps retrouvé).

Tidigare hade jag läst några delar sporadiskt. Nu gick jag för första gången på riktigt in i Prousts värld av doftminnen, färger och fascinerande personer och är glad för att jag tog tiden att läsa delarna i följd. Personer kommer och går, utvecklas och förvandlas – liksom det franska samhället kring sekelskiftet 1900. Antisemitismen (som får sitt starkaste uttryck under Dreyfuss-affären), homofobin, konflikten mellan republikaner och monarkister och synen på staten och Tyskland  påverkar relationerna mellan individerna som ofta möts intrigerande i olika konkurrerande salonger. Dessa i sin tur domineras omväxlande av en uråldrig adel och den uppåtsträvande borgarklassen. Allt detta finns som en väv kring mötena mellan människorna, deras tankar, känslor och beskrivningen av natur och miljö. Människors mörkaste sidor skildras naturligt vid sidan av deras finaste, och precis som i verkligheten finns de ofta inom en och samma individ samtidigt eller under olika skeden i livet.

Genom att läsa På spaning efter den tid som flytt har jag själv funnit något som jag saknat. Under många år har jag ständigt sett referenser till Prousts verk och nickat igenkännande när Madeleinekakorna har nämnts. Nu vet jag att där finns så mycket mer och jag misstänker att många som nämner Proust och kakorna i själva verket bara har läst delar – på samma sätt som jag själv hade gjort. I år har jag återfunnit förlorad tid och känner mig så mycket rikare tack vare den märklige franske författaren. Tack, Proust.

Minnenas år del 2: Albert Camus

Tidigt på måndagseftermiddagen den 4 januari 1960 for en bil av märket Facel Vega med bokförläggaren Michel Gallimard bakom ratten i hög fart längs nationalväg 5. Bilen var på väg till Paris. I passagerarsätet bredvid föraren satt Albert Camus. Med i bilen fanns även Michels hustru Janine och deras dotter Anne. Nära Montereau, söder om Fontainebleau, kraschade bilen med ett platanträd och den 46-årige Camus dog omedelbart. De övriga fördes till sjukhus. Michel Gallimard skulle avlida fem dagar senare. Gendarmerna som undersökte olyckan tog hand om Camus portfölj som innehöll det ofärdiga manuset Premier homme (Den första människan), Shakespeares Othello och Nietzsches franska version av Den glada vetenskapen.

Unknown

Olycksplatsen den 4 januari 1960.

Några år senare upptäckte jag tillsammans med mina gymnasiekamrater Främlingen, Pesten och Fallet. Vi läste dem intensivt och trodde oss förstå Camus och hans verk – mer eller mindre. Mest mindre. Även Jean-Paul Sartres Äcklet fick en särskild betydelse eftersom vi var intresserade av hans filosofiska system, existentialismen. Alltså var vi typiska gymnasister för den tiden som intresserade oss för svåra livsfrågor och nyttan av att bli äldre än trettio år.

I år trängde plötsligt många minnen av vännerna och den tiden fram i samband med att Camus plötsligt blev synlig igen. Anledningen är att det är hundra år sedan han föddes. I Sverige har inga nyutgåvor av hans böcker kommit, men en del översatta från senare år finns att köpa. En ny biografi har publicerats 2013: Fransk-algeriern Albert Camus av Ingmar Simonsson. En bok med 26 essäer av Camus är aviserad men ännu inte utkommen: Albert Camus: varken offer eller bödel av Jenny Maria Nilsson.

Camus är den franske författare som är mest läst utanför landets gränser. I Frankrike har han inte varit profet i eget land, utan omstridd, men i år har ett stort antal böcker, biografier och specialtidskrifter kommit ut vid en tid då författaren verkar få upprättelse och väcka nytt intresse. Till och med i Algeriet läses Camus i dag. I Japan har han alltid tillhört gruppen stora europeiska författare.

I ett anfall av nostalgi och nyfött intresse påverkat av lanseringen i svenska, engelskspråkiga, tyska, franska och spanska tidningar och tidskrifter har jag försökt läsa om en hel del av Camus texter, både på franska och svenska. Det var uppfriskande att se hur modern Camus är med sina frågeställningar kring människans tillvaro i dagens samhälle. Camus ansåg att författarens uppgift var att stå för frihet och sanning, något som inte var självklart enkelt.

I essäsamlingen L´Envers et L´Endroit (Alger 1937) finns bland annat mer eller mindre utarbetade teman som han ständigt skulle återkomma till. Dessutom beskriver han kortfattat sin personlighet: ”Jag befinner mig mitt emellan misär och solsken. Misären hindrar mig från att tro att allt är bra under solen och i historien; solen lär mig att historien inte är allt.”

”Åt var och en sin Camus” är rubriken på en intervju med Jeanyves Guérin (huvudredaktör för uppslagsverket Dictionnaire Albert Camus) i Le Mondes specialnummer Albert Camus (1913–1960). La révolte et la liberté.  Camus texter är fortfarande aktuella. Samtidigt kan läsare ta till sig olika delar och skapa sin egen tolkning av författaren och verken. Själv har jag haft förmånen att se hur olika de Camus som jag läste under andra hälften av 1960-talet är från den Camus som jag har läst i år. Camus är en författare vars personlighet och biografi tydligt återspeglar sig i hans produktion. Därför har jag sammanställt en biografi som förhoppningsvis kan vara till nytta för både blivande och erfarna läsare.

Albert-Camus-001

Albert Camus föddes den 7 november 1913 i Dréan (dåtida Mondovi) i El Taref i franska Algeriet. Familjen var fattig med europeiskt ursprung, så kallade pieds-noirs. Modern Catherine Sintès, med spanskt ursprung, var halvdöv och analfabet. Fadern Lucien med rötter i Frankrike och var lantarbetare och kallades in till franska armén vid utbrottet av första världskriget. Han dog vid Marne 1914. Därefter växte Camus upp i en trång lägenhet tillsammans med brodern, modern och mormodern. I skolan visade Albert Camus tidigt en begåvning som fick läraren Louis Germain att övertyga modern att sonen inte skulle behöva börja arbeta tidigt för att skaffa inkomster till den fattiga familjen. Germain ordnade stipendier så att sonen Albert vid 11 års ålder kunde studera vidare vid gymnasiet. Camus satsade lika mycket på fotboll som på studierna. I det avancerade utbildningssystemet lyckades han ta första delen av studenten 1930 och började studera filosofi för Jean Grenier, som skulle bli hans mentor och vän för resten av livet. Samma år blev han tvungen att sluta som målvakt då det upptäcktes att han hade drabbats av tuberkulos. Därefter var banan som intellektuell definitivt utstakad och han fick fyra litterära essäer publicerade i den prestigefyllda tidskriften Sud. Han började studera filosofi vid universitetet i Alger år 1933 och året därpå gifte han sig med Simone Hié. De skulle skilja sig tre år senare.

Tidigt engagerade han sig i samhällsfrågor och år 1935 anslöt han sig till kommunistpartiet och grundade Arbetarnas teater. Han skrev pjäsen Revolt i Asturien (Révolte dans les Asturiens) vilken var inspirerad av de spanska gruvarbetarnas uppror 1934. Pjäsen förbjöds av myndigheterna i Algeriet. Han fick sitt diplom vid universitetet år 1936 med avhandlingen Métaphysique chrétienne et néoplatonisme. Plotin et saint Augustin (Kristen metafysik och nyplatonism. Platon och den helige Augustinus). Året därpå blev han chef för det kulturhus kommunistpartiet skapat. Samma år lämnade han partiet efter att han i maj publicerat L´Envers et l´Endroit (Baksidan och framsidan), fem essäer som innehåller fröna till det som han senare skulle utveckla i kommande romaner, essäer och pjäser. Tillsammans med en vän startade han ett förlag.

Camus engagerade sig starkt för den republikanska sidan i spanska inbördeskriget. Han betraktade Spanien som sitt andra hemland, vilket han hade besökt före Francos maktövertagande. Därefter skulle han aldrig mer återkomma till landet. År 1938 lärde han känna Pascal Pia, chefredaktör för Alger républicain, ”en tidning för arbetarna” och det var nu Camus påbörjade arbetet med pjäsen Caligula, vilken han skulle omarbeta flera gånger fram till dess den publicerades år 1944. Året därpå skulle den spelas för första gången i en uppsättning i Paris.

I Algeriet var förtrycket mot araber och berber hårt och en stor del levde under extremt svåra förhållanden, även jämfört med den fattigdom Camus själv hade upplevt. Han skrev elva reportage under vinjetten Misère de la Kabylie (Kabyliens misär).

År 1940 kom Camus för första gången till Paris och började arbeta på tidningen Paris Soir. Där träffade han Francine Faure och de gifte sig och flyttade till Algeriet där Camus tillsammans med Pascal Pia lanserade en litterär tidskrift. År 1942 publicerades Camus kanske mest berömda litterära verk – Främlingen (L´Etranger). Samma år utgavs även Myten om Sisyfos (Mythe de Sisyphe). Framgångarna blev stora direkt och 1943 kom Camus åter till Paris och lärde känna Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. I oktober flyttade Francine och Albert Camus till Paris, den franska kulturens helt dominerande metropol – även under tysk ockupation. Camus anslöt sig till motståndsrörelsen och den underjordiska redaktionen på tidningen Combat. Samtidigt fick han anställning som redaktör vid Gallimard förlag. År 1944 blev han redaktionschef för Combat, och publicerade förutom Caligula även pjäsen Missförståndet (La Malentendue). Nu inledde han ett stormigt förhållande med skådespelerskan Maria Casàres. Hon blev en av många älskarinnor i Camus liv, men äktenskapet med Francine skulle aldrig upplösas – året därpå födde hon tvillingarna Catherine och Jean.

År 1947 lämnade han Combat och publicerade Pesten (La Peste) på Gallimard förlag. Romanen om den pesthärjade staden Oran och kampen mot sjukdomen belönades med ett prestigefyllt kritikerpris och såldes i stora upplagor.

Albert Camus starkaste minnen efter sin far bestod av ett foto och moderns berättelse att mannen hade återkommit hem djupt upprörd efter att ha bevittnat en offentlig avrättning. Pappan ville aldrig mer uppleva något sådant. Camus skulle under hela sitt liv vara stark motståndare till dödsstraffet. Han skrev många artiklar och appeller mot straffet, bland annat engagerade han sig mot dödsstraffet mot en grekisk kommunist år 1949 och år 1952 gällde kampen de spanska syndikalister som hade dömts till döden av Francos regim.

Camus blev alltmer internationellt berömd och många kritiker och läsare såg honom som en framstående existentialist, trots att han själv tidigt tog avstånd från Sartres filosofi. Ett exempel gällde en positiv artikel om Caligula i tidskriften La Nef. I ett brev till utgivaren i januari 1946 förklarade Camus sig bli ”lätt (mycket lätt) otålig över den ständiga förvirring som blandar in mig i existentialismen”.  Han hänvisade till att pjäsen hade skrivits långt innan Sartre hade publicerat verk med sin filosofi och att det enda filosofiska verk som han själv skrivit, Myten om Sisyfos, riktade sig mot existentialismen. Camus accepterade inte existentialismen eftersom han själv ansåg att ”världen är absurd” Camus ansåg att villkoren för människan i världen var absurda – orimliga. Därför gick det inte heller att skapa ett filosofiskt system. ”Existentialismen är en komplett filosofi, en vision av världen, vilken förutsätter en metafysik och en moral…. En tidskrifts uppgift är inte att förvirra (det gör man mycket bra i tidningarna) men att vara nyanserad.”

Sartre y Camus

Jean-Paul Sartre och Albert Camus under den ansträngda vänskapsperioden.

Brevet är intressant eftersom det så tidigt återspeglar den grundläggande konflikt som redan fanns mellan Camus och Sartre och som skulle leda till en offentlig brytning mellan dem i juni 1952. Under senare hälften av 1940-talet och i början på 1950-talet tillhörde Camus, Sartre och Beauvoir de mest kända radikala franska intellektuella. Men vid den tiden fanns andra storheter som André Malraux, André Breton och Jean Genet vilka även i hög grad dominerade det allmänna franska kulturlivet. Alla var engagerade politiskt och bland stridsfrågorna bland de radikala fanns deras olika syn på bland annat kolonialismen och kommunismen under Stalin.  Ett exempel: Vid en diskussion mellan Camus och Sartre förklarade Camus att han skulle strida mot de sovjetiska trupperna om de kom och ockuperade Frankrike. Sartre: ”Ska du skjuta mot arbetarklassen?” Camus, liksom Malraux och många andra intellektuella, hade varit medlemmar av motståndsrörelsen, vilket varken Sartre eller Beauvoir hade varit.

De rättfärdiga (Les Justes) publicerades och sattes upp i Paris 1950. Handlingen utspelar sig 1905 i Moskva då några medlemmar i socialistiska revolutionära partiet samlas efter att en av medlemmarna inte har genomfört ett bombdåd på grund av att barn åkte med vagnen där det tilltänkta offret fanns. Frågan om terrorism och de moraliska gränserna är aktuella än i dag, men när pjäsen kom befrielsekrigen i Algeriet, Indokina och andra länder referensramar – inte dagens Irak, Afghanistan och Syrien. I oktober 1951 publicerade Camus Människans revolt (L´Homme révolté) där han försvarade en radikalism som bland annat tog avstånd från förtryck under tyrannerna i högerdiktaturer och de kommunistiska länderna. I tidskriften Temps modernes gick redaktören Francis Jeanson till ett kraftigt angrepp mot Camus omfattande tidsessä. Jeanson var nära lierad med Sartre, som var den som hade störst inflytande över tidskriften, och svarade med en text som tydligt tog avstånd från Sartres filosofi och kommunismen. Sartre avbröt i sitt svar offentligt vänskapen med Camus. Först i samband med Ungern-revolten 1956 skulle Sartre ta avstånd från Sovjet och kommunistpartiet. År 1952 avgick Camus ur Europeiska kultursällskapet (vilket han såg som alltför Sovjet-vänligt) och som representant i UNESCO då det frankistiska Spanien invaldes.

De följande åren fortsatte som de tidigare för Camus, med en blandning av publicistiska uppdrag, politiska ställningstaganden och engagemang i olika teaterföreställningar. Camus ansåg att teater var litteraturens högsta form. År 1956 publicerades Fallet (La Chute) där Camus återigen ur en individs perspektiv avhandlar frågor om ansvar, skuld, likgiltighet och människans absurda tillvaro.

Kampen för ett fritt Algeriet skärpte motsättningarna mellan den arabiska och europeiska befolkningen i landet. Befrielserörelsens terrordåd drabbade även många civilpersoner när bomber exploderade i caféer och bostadshus. De franska trupperna och pieds-noirs blev alltmer repressiva och svarade med terror mot den arabiska befolkning som skördade massor med civila offer. Tortyr och massgripanden tillhörde vardagen och Camus försökte inta en ståndpunkt för ett Algeriet där de olika befolkningsgrupperna skulle efter politiska och ekonomiska reformer skulle kunna leva tillsammans. Polariseringarna mellan folkgrupperna fördjupades och Camus inställning var fåfäng och kanske orimlig, absurd i den bemärkelse som han själv skildrade människors villkor.

Svenska akademien tilldelade Camus nobelpriset år 1957. Tacktalet vid prisutdelningsceremonin tillägnade han Louis Germain, läraren som hade gjort det möjligt för honom att studera vidare. Vid en presskonferens fick han frågor på sin syn på befrielsekriget i Algeriet. I sitt svar förklarade Camus bland annat att ”mellan att välja mellan terroristen och min mor väljer jag min mor…” Svaret tolkades som att han var emot Algeriets befrielse och stödde de alltmer högerradikala krafterna i Frankrike och bland pieds-noirs och armén i Algeriet. Året därpå publicerade han ett antal essäer om Algeriet i ett fåfängt försök att föra fram sin syn och förslag till lösning på konflikten. Camus fick betala ett högt pris även i efterhand för sina åsikter – inte minst kommer den kritiken än i dag från vänsterintellektuella. Det är samtidigt märkligt med tanke på att franska kommunistpartiet och socialister in i det längsta försvarade insatserna Algeriet. Sartre angrep det franska kommunistpartiet år 1957 för att agera på ett sätt som stödde förtrycket och gjorde att de tillsammans med socialisterna ville behålla ett franskt Algeriet. Samtidigt angrep han partiet för att ha stött den sovjetiska invasionen i Ungern året innan. (Först när general De Gaulle återkom till makten förändrades den franska politiken som medförde att Algeriet blev självständigt i mars 1962.)

Trots att Camus under många år hade förknippats med de litterära och politiska kotterierna som gärna sågs på vänstra strandens Café de Flor, Les Deux Magots eller något annat av Paris intellektuella inneställen trivdes han aldrig riktigt i Paris. Han hade alla år förklarat att han var en som trivdes vid Medelhavet och solen och de kulturer som fanns där. Algeriet, Spanien och Italien var tillsammans med Sydfrankrike symboler för områden där människor var annorlunda än de hårda intellektuella i Paris –  kom att symbolisera nordeuropéer generellt i hans tankevärld. År 1958 köpte han ett hus i Lourmarin i Vaucluse och familjen flyttade dit.

Det var till huset i Lourmarin som Michel Gallimard kom tillsammans med sin hustru och dotter för att fira nyår. På vägen tillbaka till Paris fyra dagar in på det nya året 1960 fanns Camus med i bilen med ett nästan färdigt manus till Den första människan. Boken skulle komma att publiceras år 1994 av hans dotter. Många anser att den är hans bästa litterära verk.

Minnenas år del 1: John F. Kennedy

noblood1963

Jacqueline Kennedy böjer sig över den döende maken. Presidenten har träffats i huvudet av det tredje skottet i Dallas 22 november 1963.

Ja, år  2013 verkar ha varit ovanligt fyllt av påminnelser om intressanta personer och händelser. Nu när året börjar gå mot sitt slut kan det vara värt att sammanfatta en del personliga minnen. Jag börjar bakifrån med första delen av en kommande kavalkad –  mordet på president John F. Kennedy som förmodligen är ”höjdpunkten” när det gäller hågkomster för många.

Min hustru Bitten och jag har tillbringat flera veckor i Boston under åren eftersom det är den mördade presidentens och klanens hemstad och John F. Kennedy Presidential Library and Museum ligger vid Columbia Point med utsikt över Boston Harbor och stadens skyline.

DSC02129

Bitten utanför JFK Presidential Library and Museum i oktober 2008.

Byggnaden och arkivet är fantastiskt. Där tillbringade jag många timmar och dagar i efterforskning bland dokument som berörde de hemliga säkerhetspolitiska relationerna mellan USA och Sverige(Hemliga förbindelser – DC 3:an, Sverige och Kalla kriget) samt Kubakrisen (Då världen höll andan – Kubakrisen 1962).

Förutom alla dokument och filmer fanns de i hemlighet inspelade banden från mötena kring Kubakrisen. Inga medarbetare kände till utrustningen, men förmodligen var brodern Bobby informerad. Kennedy var alltså den som i hemlighet installerade avlyssningsanordningarna i Vita huset – de som senare avslöjades och skulle bidra till Richard Nixons fall. Än i dag tror de flesta att det var Nixon som installerade bandspelarna.

USA 2008 012

Jag avlyssnar samtal som bandades hemligt i Vita huset under Kubakrisen.

Från besöken i arkiven kunde jag medföra massor med kopior på dokument som var viktiga för böckerna och andra som kanske kommer till nytta i framtiden. Besöken i Boston gör att jag liksom så många andra har en känsla av att ha kommit nära president Kennedy – vilket naturligtvis är en illusion.

Genomförda nutida opinionsundersökningar i USA visar att det amerikanska folket utnämner Kennedy (nummer 35) till den populäraste av de 43 presidenterna i landets historia. Naturligtvis säger det mer om dagens historieundervisning och mediernas mytologiserande kraft än vad andra presidenter uträttade i jämförelse med Kennedy. För att friska upp minnet vill jag bara nämna några:

George Washington var huvudperson bakom Amerikas förenta stater (den amerikanska revolutionen och självständigheten);

Abraham Lincoln bakom avskaffandet av slaveriet och segern i inbördeskriget över Sydstaterna;

Franklin D. Roosevelt som genomförde New Deal mot den stora depressionen och ledde USA in i Andra världskriget.

Roosevelt valdes tre gånger och de övriga satt längre än Kennedys dryga två och ett halvt år, men Kennedy var TV-ålderns första stora stjärna och alla framträdande inför tevekameror, fotografer och folkmassor var noggrant regisserade. Hustru, barn och hela Kennedys föräldrar, bröder, systrar, svågrar och svägerskor med barn involverades i denna första reality-soap. När det gällde kampen för medborgerliga rättigheter var han rent av ovillig att ta viktiga beslut medan han allt djupare engagerade USA i krig i Laos, Vietnam och länder i Sydamerika. Utrikespolitiskt vidgade han kampen för USA:s intressen i den så kallade Tredje världen med retoriken att föra kampen frihet mot hotet från Sovjet, men accepterade Berlinmuren 1961. Fiaskot vid invasionen i Grisbukten på Kuba skyllde han ifrån sig och sedan lät han brodern Bobby styra alla hemliga operationer mot Fidel Castor och Kuba.

Trots allt blev det just Kuba som blev Kennedys stora seger när han som president gick segrande ur krisen då Sovjet placerade kärnvapen på ön. Läs gärna mer om presidentens och hans mäns roller i min bok. Där framgår att den vacklande presidenten ståndpunkter och beslut kom fram under stor vånda och påtryckningar från omgivningen. Kennedy-brödernas förkärlek för hemligheter och dubbelspel spelade även en roll.

Naturligtvis kunde Kennedy under sin korta tid som president inte genomför många och stora reformer. Det satte skotten i Dallas stopp för. Däremot går det att se vilka reformer han verkligen ville driva. I stort var han tveksam till många av de medborgerliga och sociala reformer som utvecklingen tvingade fram. Han efterträdare Lyndon B. Johnson ärvde Vietnam-kriget och blev den som faktiskt genomförde en rad viktiga reformer. När han skrev under papperet som skulle ge fulla medborgerliga rättigheter till afroamerikanerna kommenterade han detta med att nu skulle Sydstaterna, sedan 1800-talet starkt fäste för Demokraterna, vara förlorade för partiet under en lång framtid. Det är nog många som glömt att Abraham Lincoln var republikan.

Intressant och positivt är att amerikanska folket inte fördömer John F. Kennedy för alla otrohetsaffärer som efter hans död har stötts och blötts i alla medier över hela världen. Myten Kennedy är jättestor, men mannen var mindre om man ser till hans politiska insatser som president räknat i genomförda reformer. Personligen anser jag ändå att han kanske är den intressantaste presidenten och tack vare hans arkiv som gett mig så mycket personligen är han den som känns mänskligast – inte bara för att jag minns att jag var ute och spelade torrbandy på gatan när mordet i Dallas nådde oss den 22 november 1963.

Utflykt till Atlantkusten

IMG_2746

Palmskugga över Praia de Luz (Foton: Bitten Älmeberg)

Äntligen. Förra veckan fick vi uppleva en vecka med sol, hav, värme, god mat och vänlighet i Portugal. Det behövdes som motvikt till över nio månaders regn, kyla och håglöshet i Sverige. Visst har det funnits stunder med vänskap, blå himmel och energisk framtidstro även hemma i Sverige, men jag skulle ljuga om jag påstod att de är dominerande minnen av vinterhalvåret.

För första gången besökte vi Portugal efter en inbjudan från Peter och Ingrid som har flyttat dit för att bland annat fly undan kyla och björkpollen. Trots att även det landet har haft värsta vintern i mannaminne fick de ju uppleva mer värme och sol än i Sverige. Just nu skrivs det mycket om fördelarna för svenska pensionärer med höga privata tjänstepensioner att flytta till Portugal. Visst kan det vara gynnsamt för gruppen, men det är nog viktigt att väga in mer än skatt om man ska flytta. Klimat, kultur och allmän livskvalitet väger tungt, men det finns även byråkrati, bankkris, sjukvårdoch annat som kan bli ett minus i värsta fall. Portugals arbetslöshet och de stora nedskärningarna inom staten kommer säkert även att leda till ökade kostnader och skatter inom de närmaste åren.

IMG_2705

Snart pensionerad svensk författare i Lagos.

Staden Lagos var för länge sedan centrum för slavhandel. Hit fördes män, kvinnor och barn från Afrika där de sedan såldes på marknaden. Portugals kolonialhistoria har i dag fått en ny vändning. I dag emigrerar många arbetslösa till de forna kolonierna, bland annat Angola och Mocambique, där ekonomin är på upppgång och efterfrågan på kvalificerad arbetskraft är stor. En av anledningarna att jag vill leva länge är att få uppleva de många märkliga överraskningar som historien har i beredskap för oss under de kommande decennierna. Portugal är ett exempel på ett land som hade en kort storhetstid under början av 1500-talet som ett av världens dominernade imperier och ekonomisk stormakt och sedan snabbt sjönk tillbaka i ständiga politiska och ekonomiska kriser och militära konflikter.

IMG_2789IMG_2783

Staden Silves, ”Västerns Bagdad”, intogs definitivt från morerna av portugisiska riddare 1242.

Trots landets intressanta historia genom fenciicernas, romarnas, morernas och de katolska kungarnas epoker fram till Salazars diktatur, Nejlikornas revolution 1974 och demokratins olika turer upp till våra dagars finansiella och sociala kris, så blev besöket för vår del mest en vanlig semestervecka. Fiskmarkanden i Lagos överträffades endast av utbudet i ett kafé som vi stannade till vid under vägen till flygplatsen när vi skulle resa hem. Norwegian skickade sms om att avgången blev tre timmar försenad och då hade vi turen att hitta bästa utbudet av fika under hela veckan.

IMG_2826

En del av utbudet i Heranca dos Sabores – jag tog chokladtårtan, så klart.

Svenska pensionärer jobbar längst i EU och får lite tillbaka

Svenskar jobbar i genomsnitt längst inom Europeiska Unionen innan de går i pension.

För svensken handlar det om 40,1 års arbetsliv medan genomsnittet för de tjugosju medlemsländerna är 34,5 år. Uppgifterna gäller för år 2010. I Tyskland arbetar genomsnittligen en invånare 36,8 år, i Spanien 34,5 år, i Grekland 32,1 år och i Italien 29,7 år inför pension.

För de svenska pensionärerna innebär inte ett långt arbetsliv att de får ovanligt god pension i förhållande till sin lön. Tvärtom.

När det gäller ersättningsnivån vid pensionering visar det sig att omvända förhållanden gäller. I Sverige får en manlig genomsnittpensionär som lämnar yrkeslivet vid 65 års ålder en nettoersättning på 57,4 procent (median) av lönen medan i Grekland får pensionären 110 procent. I Nederländerna är motsvarande pension 103 procent av lönen. Islänningar får också mer i pension än i lön.För Spanien är pensionen 84 procent, i Tyskland 78 procent och i Italien 76 procent av lönen.

USA, Storbritannien, Irland, Nya Zeeland och Japan tillhör de länder som har lägre pensioner än Sverige för den som jobbar till 65år. Skillnaden gentemot Sverige är att i de länderna har folk alltid vetat att de flesta måste spara privat till sina kommande pensioner. I Sverige hade vi haft ett system där partierna har försäkrat att pensionssystemen ska ersätta 60–80 procent av löneinkomsterna under en viss tid och därför har delar av lönen avsatts till pensionerna.

För den som är intresserad av hur Sverige egentligen förhåller sig till andra länder finns mycket bra utredningar som har gjorts av Organisation for Economic Co-operation and Development, OECD. Genomgången av pensionerna, Pensions at a Glance, finns på OECD:s hemsida.

Vid pensionsuppgörelsen 1994 överfördes 260 miljarder från AP-fonderna till statskassan som ett lån för att klara statens finanser. Delvis förklarar det att de svenska intjänade pensionerna har urholkats.  Olika regeringar har fortsatt att fylla på statskassan genom att mjölka pensionärerna.

När det gäller medlemsländerna i EU avviker Sverige på ett mycket speciellt sätt – vi har högre skatt på pensioner än på arbete.

Nu kommer pensionsålder att höjas och pensionssystem att ändras i de flesta länderna inom EU, men jämfört med andra länder går det inte att hävda att svenska pensionärer och pensioner är gynnade i förhållande till den insats folk gör i arbetslivet. Största problemet är att ordna jobb till de yngre och hålla mycket låg arbetslöshet samt att se till att arbetsförhållanden och kultur gör att det går att arbeta längre än 65 år för de som är lämpade.

På besök hos LaChapelle

IMG_2415

Ibland känns det som vi kan kliva in i den fantastiska värld som har skapats av David LaChapelle – på samma sätt som kvinnan har gjort när hon satte sig bland dockorna. Han kom som sjuttonåring till New York och etablerade sig snabbt i den miljö där Andy Warhol och Velvet Underground angav tonen inom både konst och musik. Foto och videoinspelningar blev en alltmer etablerad och utvecklad konstform sedan början av 1970-talet och LaChapelle är numera en av de största.

Alla foton i denna blog är naturligtvis David LaChapelles,vid flertalet tillfällen i sin tur avfotograferade av Bitten Älmeberg.

IMG_2416

IMG_2420

På Fotografiska museet i Stockholm pågår en storslagen utställning med flera hundra foton av LaChapelle till den 3 mars. Så här presenteras han av Fotografiska: ”Under snart 30 år har David LaChapelle (f. 1963) arbetat med en bildvärld som överskrider gränser och han har skapat ett eget universum som omfattar människor av alla kön, hudfärger, kroppstyper och åldrar. Fotografierna tar upp influenser från alla håll: film, amatörfotografier, konsthistoria och pornografi, och omvandlar dem till delar av hans egen konstnärliga vision. LaChapelles gränsöverskridande estetik blandar konventioner från kommersiellt och konstnärligt fotografi och innefattar både den klassiska konstens ideal och ett alternativt utpräglat samtida perspektiv med rötter i populärkultur och subkultur. Burning Beauty är hans största utställning någonsin och sträcker sig över Fotografiskas alla våningar.”

IMG_2413

Visst finns både en brännande och förbrännande skönhet i Burning Beauty. Stiliserade kändisfoton på bland annat artister, boxare och porrstjärnor blandas med gigantiska scener inspirerade från bibeln och de stora målningarna i konsthistorien. LaChapelle placerar syndafloden och sista nattvarden i vår tid och prostituerade och gatugängsmedlemmar i Los Angeles och New York befolkar fotona.

IMG_2428

Bortsett från försöken att skapa gudomlighet och skönhet, ofta kombinerad med samhällskritik, återkommer överraskande och humoristiska inslag i bilderna. För att citera texten om utställningen igen: ”David LaChapelles bildvärld är placerad mitt i de senaste decenniernas turbulenta visuella kultur och erbjuder en blandning av passioner, humor, överdrifter och kritisk eftertanke.”

Deluge_pic_2

I stället för att bara skåda, diskutera och beundra bilderna så går det även att se en videofilm om hur fotot av syndafloden kom till. Massor med modeller och scenarbetare arbetade ungefär som vid en filminspelning som ”bara” blev en fantastisk bild.

Lachapelle_Deluge_gauche_2006

Centerns kris, utburna frukostkorgar och nedlagd postservice

Nu går det att beställa frukostkorgar som hängs på dörrhandtaget på morgonen. I alla fall om du bor i storstaden, det vill säga Stockholm. Denna service till de som har råd att betala väntas bli en succé, liksom den tidigare utkörningen av färdiga matkassar i Sveriges få storstäder. (DN 12/1 2013)

75-åriga Elsie Eliasson i Kallbygden i västra Jämtland är en av flera personer som riskerar att tvingas ta in brevlådan. I stället ska hon själv hämta sin egen post i en postlåda flera mil bort, enligt Postens nya förslag att lägga ned glesbygden. (DN 11/1 2013)

Centerpartiet befinner sig i kris sedan det nyliberala idéprogrammet om månggifte, avskaffad skolplikt, platt skatt, fri invandring och ett federalt Sverige lades fram. Det tidigare landsbygds- och miljöpartiet har under ledning av den så kallade Stureplanscentern lagt fram något som möjligen är en blandning mellan extremindividuell ”liberalism” uppblandad med medeltida syn på nationer, utbildning och familjebildningar.

Eftersom alla partier utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet tävlar om att kalla sig mest liberalt och söker samma väljargrupper kan det nu verka som att centern har den mest liberala ledningen. Berättelsen om hur en del ungdomar inom partiets ungdomsförbund CUL tog över ett parti kommer att studeras i statskunskap och politiska cirklar i framtiden. (DN 12/1 2013) Platt skatt, federalism och fri invandring har Annie Lööf, Fredrick Federley & Co. predikat sedan flera år. Nu är det konstigt att så många centerpartister reagerar mot programmet eftersom de själva valde Lööf till ordförande och behöll Federley i toppen av partiet. Bådas tankar var välkända sedan många år.

Centerpartiets kris uppstår i den växande klyftan mellan det allt rikare och mäktigare Stockholm och allt fler och större utarmade regioner i landet. Sedan 1970-talet har grunden för partiet minskat och satsningen på anti-kärnkraft och miljöfrågor gav ett uppsving under Thorbjörn Fälldin, men framgången varade bara en kortare period. Det nya idéprogrammet i partiet är framtaget av en grupp med förankring i Stockholm och med syfte att vinna ännu fler välsituerade väljare i innerstaden. Dess medlemmar har ingen tanke på 75-åringar i glesbygden som får åka flera mil för att hämta post ­– med buss eller bil. Som vanligt sker besparingarna på deras bekostnad i avregleringarnas och privatiseringarnas tid. Kanske vore det bättre med ett förslag att spara in på Postens och den privata utbäringen i Stockholm och låta innerstadens framgångsrika familjer hämta sin post i Södertälje. Då skulle det i alla fall bli uppror i likgiltighetens rike.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 233 andra följare